Medelhavskök på Mallorca

Material som hör hemma på platsen. Lokal sten på golvet eller bänkskivan, kalkputs eller mikrocement på väggarna, trä där ådringen syns på luckorna eller i bjälkarna, terrakotta eller handglaserat kakel där blicken landar. Paletten är varm: vitt som inte är vitt, sand, lera, oliv, ett blått eller ett grönt som accent.

Rummet är öppet mot utsidan. Medelhavsköket är det med terrassdörren, och utformningen utgår från den: bordet nära dörren, bänkskivan som löper mot ljuset, samma golv inne och ute där byggnaden tillåter det.

Och det är ärligt med åldern. Ytor som kommer att få märken väljs just för att de får märken. En marmorskiva som får etsmärken, ett trä som mörknar, en puts som får patina är en del av stilen och inte brister i den, och det är det enda som skiljer en ägare som kommer att älska det här köket från en som egentligen ville ha ett modernt kök i varma färger.

Ett fincakök är medelhavsköket i sin äldsta form: ett välvt tak eller ett bjälktak, en meter tjock stenvägg, ett golv som fanns där före huset och ett kök som är gjort för att passa alla tre. Det är måttbeställt av nödvändighet, eftersom inga två väggar är parallella, och det är den sida som de flesta menar när de säger rustikt.

Ett rustikt kök lägger till det synliga träet: bjälkar, en kraftig bänkskiva, öppna hyllor och luckor som visar träet. Det är fincaköket med volymen uppvriden, och det trivs bra i ett lanthus och sämre i en lägenhet vid kusten.

Ett byhuskök är den lugnare versionen: en målad lucka i shakerstil, ett klinkergolv, en diskho i sten, ett litet fönster mot en gränd. Stilen är densamma; skalan är mindre och ljuset knappare, och utformningen utgår från var ljuset finns.